Svartklubben i rampljuset

Lördag i mars, klockan är halv fyra, lätt regn och nattsvart. Inne på gården på Monbijougatan är kön massiv som en Stockholmsklubbs. Armbågar, trängsel och suckar. – Hej, släpp in oss! ropar en tjej i tjugoårsåldern med nymålade läppar.

KB håller på att stänga ett halvt kvarter bort, Inkonst och Jeriko tände lamporna för ett bra tag sen och Malmös festfolk vill för allt i världen inte gå hem. De slipper, för här lever natten ännu några timmar.

Klubben Mission har en egen myspacesida, och i krönikor om 2006 års klubbliv hamnar den högt upp: ”Fett kul” skriver en av stans nöjesskribenter på sin blogg. När Oh baby I like it raw-arrangörerna får pris för årets bästa klubb riktar de ett tack just hitåt. Till ”Sveriges bästa after-hours-klubb”.

Mission ordnades först som en laglig klubb på Inkonst tre fredagar under sommaren 2006. Sedan slutet av juli har den fortsatt illegalt som en lördagsklubb i lokalen på Monbijougatan. Här känns ordet svartklubb varken särskilt tvivelaktigt eller kriminellt. Hit kommer man för dansen, technon och känslan av att natten aldrig tar slut. Klubben har gett en välbehövd injektion till det tidigare halvslappa efter tre-klubblivet runt Möllan. Det säger alla. Kända dj:ar, dansanta klubbfixare och vanligt folk som bara råkat hamna på fel sida alkohollagen för en kväll. Till och med andra arrangörer i Malmös uteliv.

– Det är den bästa dansklubben efter stängningsdags som någonsin funnits, säger en Malmö-dj som själv har spelat på stället.

Fredrik Nilsson,”Sweet Fred”, som driver klubben The Rumble på Inkonst, har aldrig varit på klubben själv, men tycker att det är ”cool så länge det inte händer något”.

– Den gör ju Malmö till en storstad, något sånt här har ju inte ens New York. De internationella dj:s som jag bokat och som sen varit där är skitförvånade över hur välorganiserad klubben är med ett av stans bästa ljudsystem.

Fredrik ”Peffe” Stenfell stod bakom Sommarklubben vid Lilla Torg och jobbar nu med Sound of Babba på Moriskan. Han känner folket bakom Misson.

– Jag har svårt att vara objektiv, eftersom det är kompisar som kör, men den spontana känslan är ju att det är skitbra. I mina ögon är det ingen svartklubb. Men det här är min personliga åsikt.

Tillbaka i kön. Vakten, mycket medveten om sin egen storlek och den pondus den medför, rumsterar om:

– Backa, backa.

Han stänger dörren framför snopna näsor.

– Det är lugnt, vi kommer in snart. Så här är det jämt, säger en kille.

Vakten igen, öppnar dörren och pekar på en tjej:

– Du har din syster därinne, kom in. Nä, du där väntar.

En Malmöartist lämnar stället, med ryggdunkningar och familjära tillrop till vakterna.

Femton minuter och många påtryckningar senare är alla inne. Det kostar 60 spänn i dörren och i garderoben väntar två tjejer på en tjuga från varje besökare.

Välkommen till klubben för alla – fast kanske mest för Möllankids av vit medelklass.

– Det är riktigt svennigt. Och ungt, alla är mellan 22 och 28, säger en kille som har hängt på Malmös svartklubbar i nästan ett decennium.

Hur är det på andra svartklubbar? Mer blandat folk, tycker han. Mer etniskt mångfacetterat och på sätt och vis inte lika tillrättalagt som här.

Techhouse på hög volym, en dansk dj ger järnet och det packade dansgolvet också. I den röda, snyggt nyinredda soffhörnan sitter ett par och hånglar. En kille i scarf sitter bredvid och vilar, han har kommit direkt från krogjobbet. Tänder du en cigg dyker en stor vakt upp och ber dig släcka den. Tygstycken fladdrar från taket. Ljusprojektioner på väggen. Just nu, just i natt, är känslan att det är här det händer.

Palle Tenfalk, klubb- och konsertansvarig på Inkonst, hymlar inte med att han har besökt Mission flera gånger. Han gillar både musiken och publiken.

– Det är bra blandning på folk, exakt samma blandning som på gamla Inkonst 2002: tjugo procent smågangsters, femtio procent folk som inte vill sluta festa och gillar elektronisk musik, de med rejvådran i sig och trettio procent som är typ mina kompisar: dj:s, klubbarrangörer och journalister.

Han tillägger:

– Och så civilpolisen, såklart! De hängde på gamla Inkonst också och var alltid schysta.

På Mission är allt ambitiöst. Från de två tillmötesgående tjejerna i garderoben till dj:arna, som är noga utvalda och inte sällan av internationell klass. Flera bokningar från lagliga klubbar har spelat vidare här senare om natten.

I baren kostar ölen 30 spänn, ”Slotts pilsner” på 33-centiliters-burk som langas ut. En uppklädd tjej beställer fluffrosa vodkadrinkar à 50 kronor.

Vad skulle hända om polisen kom till svartklubben just denna kväll? Begår du som besökare något brott, kan du hamna i några register om du köper oskattad sprit? Nej, det är faktiskt lugnt.

– Jag kan inte finna att man gör någonting brottsligt, säger Helén Örnemark-Hansen, jur dr, som forskar inom straffrätt på Juridicum i Lund.

Den enda som kan tänkas åka dit är den som driver stället.

Fast ingen ber om medlemskort när du går in.

Latinamerikansk kulturförening – det är just den aktivitet som Club Latino har uppgett för fastighetsägaren när de fick kontrakt på lokalen på Monbijougatan.

– Kulturellt utbyte och dansa salsa, det är egentligen den verksamheten de ska ha, berättar fastighetschefen Lennart Westerlund på Stena Fastigheter.

Men andra hyresgäster i huset säger att lokalen står tom om dagarna. Livet finns på helgernas sena nätter.

Club Latino är en ideell förening. Den har sedan den registrerades för runt tio år sedan inte rapporterat in en krona till skattemyndigheten. Samtidigt har den vid olika tillfällen bedrivit nattklubbverksamhet, som måste skattas.

En av de mest drivande bakom Club Latino är en man i femtioårsåldern som sitter i styrelsen för föreningen. I domstol har han själv sagt att han ansvarar för säkerheten på Club Latinos fester. Mannen har avtjänat ett fängelsestraff för sexuellt utnyttjande, en händelse som skedde för ett par år sedan på Club Latino när den låg i en annan lokal vid Caroli i Malmö. Vi har utan framgång försökt nå mannen.

Andra personer som finns registrerade hos Bolagsverket som styrelsemedlemmar för föreningen blir förvånade när vi når dem. De säger att de gick ur styrelsen för länge sedan.

– Svartklubb? Hur kan du säga så? Du verkar dåligt informerad, för mig är det en chock, det vet jag inte om, säger en av dem när han får reda på att föreningen driver en svartklubb.

Han säger att han känner sig maktlös, att det var tio-femton år sedan som han hjälpte till i föreningen.

– Jag blir lite ledsen, min mening är att hjälpa latinamerikaner i Malmö.

Club Latino hyr lokalen, men klubben Mission ligger två festarrangörer bakom. De har ordnat med ljud, ljus och dekoration i lokalen, sköter marknadsföringen och bokar dj:ar både till den egna lördagsklubben Mission och Club Latinos egna fredagsfester. Är de inte oroliga att åka fast för sin verksamhet på Mission?

– Nej, själva ruljansen är det ju Club Latino som står för, säger en av festarrangörerna.

Trots klubbens flitiga marknadsföring vill han helst inte att klubben syns i media.

– Det kommer att vara den sista spiken i kistan. Polisen skulle helt tappa besinningen.

Festarrangören beskriver sig och den andra arrangören som riktiga dansmusiknördar och säger att de har haft Berlins technoklubbar som största inspirationskälla för Mission.

– Vi ville skapa en bra after hours-klubb som liknar de i Europa och resten av världen, alla bra ställen i Malmö stänger ju klockan tre redan.

Vissa klubbmänniskor undviker Mission för att de tycker att den är ”för knarkig”. Festarrangören säger att de aldrig har haft den knarkigaste technopubliken på Mission, kanske bland annat eftersom stället stänger ”redan” klockan sex.

På herrtoaletten är det svartklubbskänsla på riktigt. En pissränna, sen en ensam toalettstol utan några väggar runt. Vid toan och utgången rör sig folk.

– Har du örter till mitt ben? frågar en kille på kryckor.

Killen som svarar låtsas först inte förstå språket.

Lite senare utanför toan:

– Har du koks? frågar en kille en annan.

Någon drar med honom in på toa, ringer ett samtal.

Klockan 04:50. En polisbil kör in på gården, tar ett varv utanför stället och vänder.

Sweet Fred är överraskad över att polisen inte har agerat än.

– Jag är lika förvånad som alla andra över att de har kunnat fortsätta, någon trodde att myndigheterna samlar bevis mot dem men det kan liksom inte ta så lång tid tycker man. Enda anledningen jag kan komma på är att det faktiskt sköts hyfsat ändå.

Anita Schmidt, vd för Slagthuset tycker också att myndigheterna borde ingripa.

– Jag har aldrig hört talats om just den här klubben, men det är ett problem att vara tvingad att konkurrera med svartklubbar. Jag tycker att det är fruktansvärt onödigt att de ska få finnas.

”Alla” vet att svartklubbarna finns och var de ligger, så varför gör inte polisen något, kan man undra?

Enligt Malmöpolisen jobbar man mycket aktivt mot svartklubbar under namnet Operation Svarten.

Taktiken är samverkan. Istället för massiva tillslag med uniformer och blåljus ska flera myndigheter tillsammans få omkull svartklubbarna: stadsbyggnadskontoret, räddningstjänsten, skatteverket, kronofogdemyndigheten med flera.

En poäng med samarbetet är att hjälpa fastighetsägarna att vräka svartklubbar. Efter ett tag kan man visa att det pågår regelbundna störningar, att en klubb bryter mot allt från brandskydd till alkohollagen. På så sätt kan man få domstolsbeslut på att vräka hyresgästen.

Polisen kan vid tillslagen mot svartklubbar bland annat hämta misstänkta till förhör om det tros pågå alkoholförsäljning. Det har de enligt en av festarrangörerna gjort med Club Latinos mest aktive aktör. Men att stänga stället är inte möjligt för polisen. Där kommer räddningstjänsten in i bilden. De medverkar vid en del av polisens tillslag och kollar brandskyddet.

– Om det saknas nödutgång så stänger vi det på studs. Det är uppenbar fara för dem som vistas där, säger Bertil Ohlqvist, områdeschef Tillsyn på Räddningstjänst Syd.

Men i lokalen på Monbijougatan har inte räddningstjänsten varit sedan svartklubben startade. Hur brandskyddet ser ut idag är okänt.

Fem på morgonen, musiken pumpar ännu och folk är alldeles för glada för att gå hem. Diskokulorna blänker, några tvåmeterstransor intar dansgolvet.

– Shit, jag trodde inte att det fanns såna här ställen i Malmö, säger en förstagångsbesökare lyriskt.

Malmö kommun har delat ut allt fler sena alkoholtillstånd på senare tid. För den som vill köra vidare till klockan tre är alternativen många. Efter tre blir det värre. Därför finns ställen som Mission, timmarna före gryningen då det mesta i kroglivet har låsta dörrar.

Kanske är Malmöfolket redo för ännu längre öppettider. Vissa arrangörer av lagliga klubbar tror det.

Fredrik ”Peffe” Stenfell på Sound of Babba:

– Alla som åker utomlands och går på klubbar där är ju vana vid att dansa till sju på morgonen oavsett vilken musik man lyssnar på, så behovet finns där – folk vill inte bli tvingade att gå hem klockan tre.

Han fortsätter.

– Visst ska man följa reglerna men man ska också ha friheten att utmana dem om de är dåliga.

Totte Lundgren på KB tycker att bara det faktum att Mission existerar tyder på att folk vill kunna vara ute längre om natten.

– Det är klart att det finns behov av en sådan verksamhet, annars hade de inte hållit på.

Totte Lundgren säger att det kanske finns en opinion för att ”vi kanske inte har rätt alkoholpolitik.”

Själv har han aldrig varit på klubben, och säger sig inte påverkas särskilt mycket av den:

– Inte mer än att vi hör musiken.

Sedan i somras har musiken pumpat på de hajpade festerna på Monbijougatan.

Men snart kan det vara slut. Fastighetsägaren Stena Fastigheter vill ha bort klubben.

– Vi ser inte med blida ögon på verksamheten. Det är ett bekymmer, säger fastighetschefen Lennart Westerlund.

I höstas väcktes misstankarna att något inte var som det borde vara i lokalen där Club Latino sa sig bedriva kulturverksamhet. Nu har fastighetsbolaget samlat på sig tillräckligt med material för att försöka vräka den ovälkomna hyresgästen.

– Åtgärder är på väg att vidtagas. Men de som driver den har inte fått veta något ännu. Jag måste få in mitt underlag, jag kan inte gå på hörsägen. Men nu har vi så pass mycket att det kommer att ske något inom de närmaste veckorna, säger Lennart Westerlund.

Situationen är ny för fastighetsbolaget. Att vräka svartklubbar har de aldrig tidigare behövt göra, uppger de. Och det är inte helt enkelt att genomföra uppsägningen så att den håller juridiskt.

– Man måste göra det på ett visst sätt, säger Lennart Westerlund.

Om klubben blir vräkt av Stena Fastigheter kommer det aldrig dyka upp något sånt här igen, tror festarrangören på Mission.

– Det finns inga som vill hyra ut bra lokaler för sånt här mitt i stan, det kommer att förpassas ut till Norra Grängesbergsgatan igen. Det kommer gå tillbaka till det riktiga gangsters-svartklubbs-helvetet som det alltid har varit i Malmö, tyvärr.

Fåglarna kvittrar utanför dörren. 05:45, och lamporna tänds. Folk hämtar ut jackorna och drar hemåt på söndagsmorgonen. Ännu en lyckad natt på Mission. Och en hel del cash i arrangörernas fickor.

En genomsnittlig lördag, med 300 gäster som betalar inträde och garderob, drar klubben in cirka 25 000 bara på det. Kör klubben både fredagar och lördagar varje vecka rör det sig uppskattningsvis om 200 000 oskattade kronor per månad – och då är inte barförsäljningen inräknad.

– Det är därför de fortsätter och det poppar upp nya klubbar från och till: Pengar. Det finns pengar att tjäna, säger Håkan Gustafsson, samordnare av alkoholbekämpningen vid Malmöpolisen.